Omgivningar

En lodrät bergsvägg av grå granit reser sig dramatiskt från Söder Mälarstrand och skapar förutsättningarna för den unika boendemiljö i vår del av Söder. Mariaberget!  Bergsklättring är kanske inte att rekommendera men alla vägar dit bär också markant uppför. Från Slussenhållet där Bastugatan och Brännkyrkogatan börjar, finner man Stockholms brantaste gata, den ”stora besvärsbacken” , med 22% lutning. Från Hornsgatan har man en backe följt av 49 trappsteg och sedan ytterligare stigning innan man kommer upp. Och västerifrån har man en lång mödosam väg uppåt.

Den äldsta bebyggelsen längs bergets gator, främst Bastugatan och de charmiga gränderna Pryssgränd och Lilla Skinnarviksgränd, är den som räddades undan rivningarna under 1929-30 då hela södersidan av Bastugatan med dess små trähus försvann och ersattes av bostadshus i flera våningar i funktionalistisk stil. Meningen var att också norrsidan skulle bort men protesterna fick stopp på det, som väl var för oss idag. Alla dessa fina 17- och 1800-talshus kom till efter den stora branden 1759 som förstörde 300 hus på Mariaberget (samt kyrkan).

Men två hus från senare datum – 1880-talet – som präglar berget idag måste nämnas här: de magnifika palatsen Laurinska huset på östsluttningen och Mälarborgen på bergets västra sida, vars stolta torn inramar bergets topp som, så att säga, kröns av det ryktbara huset Bastugatan 21. Dessa två palats förenas idag av Stockholms utan tvekan vackraste promenadstig som löper längs kanten av berget: Monteliusvägen, benämnd som hyllning till kulturhistorikern och riksantikvarien Oscar Montelius som dock inte bodde på berget utan vid Sankt. Paulsgatan. Denna stig är ett himmelskt lyft inte bara för Söder utan för hela Stockholm

Mitt emot Bastugatan 21 har vi Ivar Lo Parken där Yggdrasil, det stora urgamla askträdet, står vid ingången och beskyddar oss och alla barn som leker där och alla familjer på picknick och alla besökare som solar sig och njuter av den storslagna utsikten över Mälaren, Kungsholmen och Gamla Stan. I parken står också Ivar Lo Johanssons byst på vakt, vänd mot vårt hus där han bodde och skrev under 56 år.

Det säregna med Mariaberget är just berget och utsikten härifrån, i samband med kullerstensgatorna och blandningen av kulturhus och modern bebyggelse. Och naturligtvis med alla säregna människor som bor och har bott i dessa hus: vanliga vänliga människor och original, och författare, konstnärer, tonsättare, skådespelare, kulturarbetare. Men det är en annan berättelse.

Läs mer om vårt berg i kapitlet ”Bastugatan” i Tröskeln av Ivar-Lo Johansson genom att klicka på texten.